Lasse Brandeby har lämnat oss
Måndagen den 11 april, under inspelningen av Irene Huss-filmen "Den som vakar i mörkret", satte jag mig ner vid ett bord och väntade på min tur att agera framför kameran. Vi var ungefär sju, åtta personer i rummet och bredvid mig, några tomma platser till höger satt den folkkära skådespelaren Lasse Brandeby och pratade med en kollega.
Vi som inte varit med lika länge i branschen, lyssnade intensivt, och jag minns att det som förvånade mig mest var att han, som etablerad skådespelare, ändå fick åka upp till Stockholm för provfilmningar och auditons. Det var något jag trodde att man slapp när man var känd. Jag hade fel...
Idagens nätugåva av Aftonbladet kunde man läsa följande:
Beskedet idag, sju månader senare, kom faktiskt som en chock för mig. Inte för att vi var varandra nära, utan för att han inte verkade det minsta sjuk i våras. Gammal ja, men inte sjuk, och härlig... Jaa, det lilla jag hann träffa honom så kände jag verkligen att det här var en man med ett stort hjärta, och min intuition verkade stämma, för alla som talar om honom i pressen idag verkar säga detsamma.
Vid tangenterna,
/C.