Lilla hjärtat
För 1½ vecka sedan så hamnade jag på sjukhus.
Det började med att jag kände mig trött och hängig, och detta gick jag med i flera veckor. Sedan blev jag sjuk med feber och halsont. Och efter fyra dagar så blev jag även magsjuk...
En magsjuka som jag aldrig riktigt verkade hämta mig ifrån men å andra sidan så kan det ju ta tid med tillfrisknandet då man äter de mediciner som jag gör så jag tänkte inte så mkt på det.
Men så en natt så satte kräkningarna igång igen och på morgonkvisten så stod jag knappt på benen. Jag var knäsvag och andades som en 85-årig astmatisk tant som sprungit maraton. Så det fick helt enkelt bli akuten.
Väl där fick jag konstaterat att min sänka var på nästan 200. Och att infektionerna i kroppen satt sig på hjärtat. Som dunkade på för högtryck. Med ett illavarslande blåsljud...
Dock så visade både lugnröntgen och ultraljudet av hjärtat att själv infektionen inte satt sig på hjärtat utan att det bara gjort det ansträngt. Så efter några dagar med vanligt- och antibiotikdropp så fick jag komma hem igen. Dock fortfarande med en sjukt hög vilopuls och ett hjärta med pyspunka...
Det är skönt att vara hemma. Samtidigt så känns det lite otäckt att man inte får mer hjälp än så. Man känner sig väldigt liten då det gäller just pumpen. Men som sagt, det är skönt att vara hemma.
Och jag tar det lugnt och vilar för att ge den stackars lilla pulserade saken en chans att återhämta sig och komma i fas igen...
Och till alla er där ute - var rädda om er och om varandra!
Kram,
M.