Lyckliga husägare
För ganska exakt sex år sedan så var vi på husvisning och bara ett par dagar senare så var vi husägare! Allt gick i en rasande fart och det är just då som jag tror att det blir bäst. Då man bara följer med händelserna, då man följer sitt hjärta och inte tänker för mkt och analyserar sönder saker och ting.
Just då, i den stunden, så kände vi bara ran och skär lycka.
Men visst hade vi tänkt igenom ett husköp innan. Visst hade vi planerat. Men då det väl hände, då bara flöt det på.
Och för mig kom även tankarna efteråt. Då vi satt i köket och väntade på besiktningsmannen tillsammans med kvinnan som sålde, då skönk jag som en sten. Jag satt på stolen och skruvade mig. Tittade på hennes fula gardinstänger i trä med en sån där hylla över som var packade med gamla burkar och andra dammiga saker. Jag tittade på alla talrikar som hängde som dekoration runt om hela väggen.
Och jag fylldes av en känsla av ren panik!
Hur skulle vi kunna bo här? Jag tänkte att vi aldrig skulle trivas och jag kände att vi gjort ett stort, stort misstag. Och jag bad till högre makter att besiktningsmannen skulle hitta något stort fel så att vi kunde dra oss ur husköpet. Men det gjorde han så klart inte...
Men då vi väl flyttade in, då hennes saker var borta och vi själva fick göra det till vårt så kändes det bättre. Och första morgonen då jag vaknade i det nya huset och låg där och tittade ut på träden och himlen utanför - ja, då kändes det riktigt, riktigt bra.
Och nu? Både jag och C känner att vi hittat hem. Vi trivs båda två i denna lilla kommun, och vi känner båda att vi har ett underbart hem som vi älskar.
Och kan det bli bättre än så..?
Önskar er alla en trevlig helg!
Kram // M.