Äntligen en baksida igen
Idag är det den 11 september och tio år sedan Twin Towers försvann. Det är lite läskigt för när vi flyttade in i det huset vi nu bor i, så hade den tidigare ägaren en stor, säkert två meter lång, tavla med en nattbild över Manhattan placerat över soffan. På samma ställe där vi nu har en stor tavla, fast med annat motiv.
Jag minns när jag fick beskedet för tio år sedan. Jag låg vid en hotellpool i Turkiet och en svensk herre, en av de få svenskar som bodde på hotellet, ropade från sin balkong att dom flugit in med ett flygplan i huset.
Jag troddet först inte på det, men när jag gick upp och satte på TV´n, så var det om terrorattentatet på varenda kanal, både på BBC, som var den jag tittade mest på, och på de lokala turkiska kanalerna.
Tio år har gått sedan dess, och jag minns det tillfället så starkt än i dag. Det är tio år som har gått så otroligt fort... Vad gjorde du när du fick beskedet, berätta det gärna för oss genom att skriva en kommentar nedan.
Gårdagen blev inte alls som planerat. Först åkte vi på ett mycket intressant företagsevent i Kista, där en svensk som emigrerat till Australien och lyckadts bra företagsmässigt, gav sin syn på saker och ting och vad som krävs för att lyckas i affärsvärlden.
Eftersom detta är något som Malin och jag kan integrera i den businessen som vi nu dragit igång på allvar så blev vi riktigt taggade att öka än mer, och givetvis så tror vi att kommer att greja detta! Hoppet är det sista som överger en.
Efter mötet i Kista tog vi en tur förbi mina föräldrar och min kusin, och vi lyckades att övertala henne och hennes sambo att göra oss sällskap på en lokal restaurang nere vid stationen som serverar mycket smarrig thai-mat.
Lagom till efterrätten, som för mig bestod av en urgröpt kokosnöt fylld med cocos-glass, och för Malin en urgröpt annanas, fylld med annanas-glass, så började jag att känna mig konstig. Jag kände mig trött, hängig och jag kände att något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.
Väl hemma, så kände jag mig yr, jag kom på mig sjäv med att vingla och tappa balansen och då jag hade huvudvärk så trodde jag ett tag att jag fått hjärnblödning eller något annat uppe i skallen, så jag tog och lag mig på sängen bara för att vila lite, och då klockan bara var kvart i nio, så bad jag Malin väcka mig efter en kvart.
Jag vaknade en timme senare och var sååå trött och hade sååå ont i huvudet, så jag tog och bäddade ner mig under täcket och slog på TV. Turligt nog så började Mia Skäringes bejublades show ifrån Cirkus som jag slökollade på medans min underbara fru kom in med ett glas vatten och två huvudvärkstabletter. Att gå och lägga sig vid tio-tiden en lördag var länge sen jag gjorde...
Imorse vaknade jag vid tio-tiden och mådde riktigt bra, och än bättre blev det när jag såg kärleksbrevet min kära fru skrivit till mig. Det är just såna här små detaljer som gör att jag älskar henne så mycket. Hon är helt sonika bäst!
Dagen idag har gått åt till att göra det sista finliret och städa och röja undan allt på tomten, och det är så skönt att äntligen få ha en baksida igen. Nu är det inga större flerdagars-projekt kvar, bara några endagars eller ett par timmars projekt, och det känns sååå bra, att krypa till kojs med vetskapen om att jag hann med den viktigaste punkten på min att-göra-lista under min semester.
Imorgon ska jag chocka kroppen och gå upp vid åtta- och på tisdag vid sju-tiden, för nu måste jag vrida klockan rätt och vänja mig vid att inte kunna sova så länge jag vill längre... tyvärr....
Vid tangenterna,
/C.