Reflektioner från en teaterscen
Gårdagens inlägg om Melancholia i kombination med produktionen av filmen Vilsen och kvällens dramakurs fick mig att fundera och reflektera en hel del över min relation till teatern och skådespelandet. När jag spelade in Melancholia under förra året, så minns jag så väl, hur imponerad jag blev över skådespelarna och hur otroligt trovärdigt och äkta dom fick så enkla saker som en ett fniss eller en harkling att låta, och när jag jämför det med mig själv på scen så inser jag att jag inte är något annat än en glad amatör. Jag har lång väg kvar innan jag kommer till samma kunskap och kompetens som Alexander Skarsgård, Kirsten Dunst, Kiefer Sutherland och de andra.
Men å andra sidan så var även dom glada amatörer i början....
Jag tror att den här typen av insikt är väldigt väldigt viktig... och jag bestämde mig idag för att lägga in en ytterliger en högväxel och börja plugga, memorera texten. Bara lite varje kväll... babysteps... Det räcker! Men jag ska kunna i alla fall två av åtta sidor helt utantill när det är dags att spela upp den pjäs jag gör på dramakursen inför publik. Det har jag som mål, och det känns rimligt.
Ikväll kom grannen över och hjälpte mig att äta upp det sista av min födelsedagstårta. Kankse är en sex dagar gammal gräddtårta med bananer som fyllning inte det optimala att klämma i sig... men det var gott!
Och det passade väldigt bra som efterrätt till kvällens McDinner...
Vid tangenterna,
/C.