Saknaden...

...är stundtals så ofantligt stor. 
Ni fattas mig och inget kan fylla det tomrummet.

Det har gått 4 år sedan min älskade mormor lämnade oss och snart 1 år sedan morfar följde henne.
Men än idag så kan jag vara på väg att lyfta luren för att jag har något jag vill berätta, eller bara för att få höra deras röster. Men det går ju inte. Fast ändå så finns impulsen kvar. Och saknaden.

Somliga dagar, så som nu, är den större. Den tränger sig på och fyller hela mig med sorg. Och då jag är ensam för stunden så känner jag mer ensam än någonsin. Önskar så att jag hade någon här att krama om. Och få krypa tätt intill...
Bara en natt kvar nu, bara en natt. 

// M.